Efter 25 år kom Siw tillbaka till körsången

Musik har alltid betytt mycket för Siw Carlsson, men hörselnedsättningen fick under många år henne att avstå från att sjunga i kör. Men för fem år sedan beslutade hon sig för att prova igen.

– Jag smälte på en gång och gick därifrån fylld av glädje, säger hon.

Vikarierande körledaren Josefin Lidén leder en övning för kören. Siw Carlsson i mitten.
Julia Sjöberg
Siw Carlsson demonstrerar mikrofonen för körledaren Josefin Lidén, som är vikarie.
Julia Sjöberg
Siw Carlsson.
Julia Sjöberg
På bilder från när Siw var liten vände hon vänster öra till. På lilla bilden sitter Siw till höger om sin syster för att ha vänster öra mot henne.
Stefan Andersson

Tips för delaktighet vid körsång

  • Tänk dig in i situationer som kan dyka upp, försök förbereda. Ta reda på om det finns slinga och fundera på vilka hjälpmedel du behöver. Jag har alltid mikrofon på körledaren.
  • Det är enklare att gå genom en person än att lära upp en hel grupp. Prata med körledaren om hur denne kan underlätta, till exempel genom att upprepa frågor i mikrofon innan de besvaras, eller att säga till övriga att inte prata om annat samtidigt som man övar.
  • Placera dig så att du kan avläsa körledaren. Prata med dem som står bredvid dig i kören om att du ibland behöver lyssna extra noga på dem.
  • Var ödmjuk och var beredd på att det inte är lätt att ”ta plats” och att man ofta behöver förklara om och om igen.
Publicerad i Nummer 2 · 2019

Siw Carlsson, 62, växte upp på en lantbruksgård utanför Nässjö. Hon berättar att hon hade en hörselnedsättning på höger öra redan som barn, men att det aldrig var något det pratades om, varken i hemmet eller i skolan.

Hon har kommit fram till att hon omedvetet använde sig av hörselstrategier och att hon på alla bilder som finns från den tiden alltid satt till höger eller vände vänster öra till.

– Vi sjöng ofta tillsammans hemma när jag var barn. Mamma vid pianot och min syster och jag på varsin sida.

– Jag var säker på att jag kunde sjunga tills läraren på högstadiet sa att det var bättre för mig om jag valde teckning i stället. Jag blev väldigt ledsen och fick aldrig någon förklaring. För mig betydde det bara att jag tydligen inte var bra på att sjunga och inte skulle göra det.

När Siw var 17 år slog blixten ned i telefonledningen medan hon pratade i telefon med en kompis.

– Det blev ett väldigt trauma. Jag flög över hela rummet och förlorade all hörsel på vänster öra och jag var i princip helt döv under en period.

Så småningom kom det mesta av hörseln tillbaka på vänster öra, men det gjordes aldrig någon fortsatt hörsel­utredning. Det kom att dröja nästan 30 år innan Siw fick gå sin första rehabiliteringskurs på hörselvården.

I början av 1980-talet flyttade Siw till Göteborg och började jobba som förskollärare. I samma veva började hon också att sjunga i kör.

– Jag höll på i cirka sju år. Jag hade inga särskilda hörselstrategier, men det fungerade på något sätt ändå.

Vid början av 1990-talet blev barngrupperna i förskolan större och ljudmiljön jobbigare. Siw prövade flera andra yrken och började så småningom att arbeta som samordnare av lägerverksamhet för barn med funktionsnedsättning.

2003 ledde en långdragen öroninflammation på vänster öra till att Siw remitterades till hörselvården.

– Jag fick prova många olika slags hörapparater: Från benförankrade och CROS-apparater till konventionella, men det var ingen som fungerade. Jag har en hörselkurva på höger öra som innebär att hörseln är nästan helt borta på de frekvenser som är viktiga för att höra tal och har hörapparat på vänster öra. Vid tal-i-brus-test hör jag inte bättre med hörapparat än utan, men jag har hjälp av den i tyst miljö, säger Siw.

Året därpå beviljades hon sjukersättning med 25 procent och arbetar sedan dess 75 procent. Hon fick då gå en rehabiliteringskurs. Det ökade Siws intresse för konsekvenserna av hörselnedsättning. Hon hade också börjat längta tillbaka till att jobba med pedagogik istället för administration.

– Jag fick mer kunskap om mig själv och började inse hur mycket jag själv påverkades av hörselnedsättningen under skoltiden och vilken stor skillnad det är mellan att få hörselpedagogiskt stöd eller inte.

Det är mycket svårare att vara sin egen hörselpedagog än någon annans."

Siw sökte mer kunskap och utbildade sig i specialpedagogik med inriktning hörsel och började 2008 att arbeta på Kannebäcksskolan som hörselpedagog.

– Det kändes som att komma hem.

Efter att hon hade arbetat ett par år började hon tänka att hon borde tillämpa samma metoder på sig själv som hon använde i sitt arbete.

– Jag skulle aldrig acceptera att en elev inte var delaktig. Varför skulle jag själv acceptera att inte vara delaktig?

Siw hade mest sjungit i hemmet.Siw hade mest sjungit i hemmet.

Siw hade under många år funderat på att återuppta körsången och hade annars bara sjungit lite i hemmet tillsammans med sina barn. 2014 gick hon till Almakören med betydligt mer kunskap om hörselstrategier och om sin hörselnedsättning än tidigare. 

– Jag var medveten om att det skulle bli en utmaning med den hörselnedsättning jag har. men kunde inte då föreställa mig vad denna ”körresa” fram till idag skulle innebära.

Siw berättar att hon fastnade direkt.

– Sångerna och arrangemangen var så vackra och vår körledares Simon Ljungmans metod att lära ut där man aldrig kände sig dålig, gjorde att jag bara blev peppad till att lära mig mer.

– Så länge vi var i kyrkan där det finns teleslinga klarade jag mig bra. Jag gjorde så att jag lyssnade via slingan för att höra instruktioner vid genomgång av min stämma för att sedan klicka bort t-läget eller ta av hörapparaten för att kunna höra min egen röst och förhoppningsvis få medhörning från dem som står på min vänstra sida. När vi var på platser där det inte fanns slinga fick jag istället använda min egen mikrofon.

– Mellan övningarna behöver jag också lyssna och öva mycket hemma på de stämmor jag ska sjunga.   

Körledaren Simon Ljungman spelar även med Håkan Hellström och ingår i På Spårets ”husorkester” Augustifamiljen.

2016 lämnade han Almakören och startade en mindre kör, Tonrummet med cirka 30–35 deltagare. Siw blev en av dessa och där är hon fortfarande med.

– I Almakören var vi cirka 250 personer när vi övade. Det är förstås lättare för mig att sjunga och vara med i mindre sammanhang, samtidigt som det hörs mer om man är fel ute, säger Siw.

När det blev tal om att Tonrummet skulle åka på en körresa till Samos i Grekland var Siw först skeptisk.

– Det kommer absolut inte att funka, sa jag, men blev övertalad, berättar Siw. Det uppsto många utmanande situationer när det gäller ljudmiljöer och akustik.

– Vi har sjungit på tavernor, båtar, amfiteater, ibland fungerar det med mikrofonsystem ibland inte, placering, ljusförhållanden med mera med mera.

Siw berättar att hennes främsta metod för att bli delaktig har varit att vägleda, påminna och diskutera med Simon inför varje ny situation. Det är samma metod som hon använder i sitt arbete som hörselpedagog. Hon vägleder pedagogerna.

– Jag har försökt tänka på samma sätt när det gäller mig själv: ”Hur kan vi ändra för att det ska bli bättre?” Det är dock mycket svårare att vara sin egen hörselpedagog än någon annans.

Hon säger att det har funnits tillfällen då hon har varit nära att ge upp.

– Det har hänt att det inte har fungerat alls och det har tagit mycket kraft. Varje gång har jag tänkt att ”Jag prövar igen” och lyckligtvis så har det då alltid fungerat bra.

Siw berättar att hon en gång hemma lyssnade igenom en inspelning från en repetition och insåg hur mycket hon hade missat av sådant som kommenterats eller frågats, men som inte hade upprepats i mikrofonen.

– Jag räknade och kom fram till att det bara vid en repetition var cirka 20 gånger som jag inte hade varit riktigt med och bara fått en halv uppfattning av vad som sades, säger hon.

Siw tog upp det med Simon och efter det blev han noggrannare med att upprepa även det som frågades innan han svarade.

– Jag har mycket att tacka honom för och även mina fina körkompisar som efter hand lärt sig att förstå hur jag hör och hur fort det kan ändra sig från stund till stund beroende på ljudmiljö med mera.

Kören har också umgåtts en del på restauranger, en miljö som är en utmaning för Siw.

– Då behöver jag ligga steget före, kolla ljudmiljön och kanske föreslå ett annat ställe. Siw ångrar inte att hon har utmanat sig själv och gett sig in i de situationer som medlemskapet i kören inneburit.

– Det har gett mig så mycket och jag har fått kompisar för livet. Jag vill ta igen de många år då jag inte sjöng och jag hinner inte med så många fler fritids­intressen, förutom att jag försöker vara mycket i naturen. 

Siw är övertygad om att hennes liv kunde hade sett annorlunda ut om hon hade vetat om hörselnedsättningen och dess konsekvenser under sin barn- och ungdomstid och som ung vuxen. Hon konstaterar att det handlar mycket om att hörselnedsättningen inte syns.

– Om jag hade fått veta vilka strategier som underlättar och om jag hade fått hjälp i skolan för att kunna fortsätta ha musik som ämne, att läsa de språk jag önskade. Om jag hade kunnat berätta för någon kompis: ”Jag hör inget alls när vi är på fest”. Det finns otaliga situationer som har haft betydelse.

– Även om jag inte fick den hjälpen tidigare och det har satt sina spår så är jag väldigt tacksam för den hjälp jag idag får från hörselrehabiliteringen. 

Annonser

view counter